Internationella kvinnodagen

Jag vaknade upp idag, 8 mars 2017, och inser att världen fortfarande är lika ojämställd som den var innan.

Kvinnor tjänade under år 2016 13 procent mindre än männen i Sverige. Kvinnor plockar i snitt ut 67 procent av den summan männen får i pension. Pensionsskillnaden beror mycket på  att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, tar ut fler föräldradagar och oftare är hemma med vård av barn.

Det är lätt och tänka att de där 13 procenten inte gör något, eller att den där tusenlappen inte är så viktig, att det trots allt inte är så stor skillnad. I långa loppet gör det alltså att de kvinnor som går i pension plockar ut 33 procent mindre i månaden. Det är en fruktansvärt hög siffra, det kan man kalla inkomstklyfta! (Källan hittar du här.)

Jag tycker det är väldigt lätt att visa hur ojämställt det är mellan män och kvinnor genom  den här typen av statistik. Lönen är verkligen en av de grejer som är så tydlig att peka på, vi tjänar mindre av den anledningen att samhället inte tycker vi förtjänar mer. Vi är inte värda mer än så.

Jag har väldigt svårt att hålla mig kort när det kommer till den här frågan men löneskillnaden är som sagt inte allt.

Hur många unga tjejer är rädda när de går hem på kvällen? Hur många blir sexuellt utnyttjade någon gång under livet och hur många kvinnor gifts fortfarande bort? Hur många tvingas sälja sig själv och hur många blir utpressade och misshandlade? Jag blir väldigt känslosam när jag tänker på alla som lever ett liv långt ifrån den frihet jag har. Ett liv strikt kontrollerat av män och maktordningar byggda av dem.

Folk säger att vi i Sverige trots allt har det bra, att vi någonstans ändå borde nöjda oss. Jag håller med, vi kvinnor har det bra i Sverige på många sätt men det gör inte att jag bara nöjer mig. Jag vet att ju mer patriarkatet tillsammans med nuvarande maktordningar kontrollerar kvinnorna i övriga världen, desto närmare kommer den även oss kvinnor här i Sverige. Det landet vi så stort tror på, det landet som alltid kommer förbli “jämställt” och stå längst fram och visa vägen för alla andra. Desto fler medsystrar som förlorar frihet desto större blir splittringen oss emellan och så även styrkan vi har att slå tillbaka.

Är det någonstans jag hittar kraft och styrka till att fortsätta den här kampen så är det från alla de kvinnor som kämpar sig igenom ett liv där de är strikt kontrollerade och instängda. Det finns inga jag är redo att kämpa så mycket för som för dom.

Kan vi inte ta den här Internationella kvinnodagen för och samlas och bygga oss starkare? Hur gör vi för att organisera oss och göra oss starkare? Vart börjar vi?

Jag tror att den enda vägen till jämställdhet är genom organisering, en kvinnokamp som bedrivs av kvinnor och som backas upp av män. Kan inte det här vara en dag för att vi tillsammans börjar jobba för en förändring?

Kom igen världen, nu kör vi!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *