Jag kallar mig feminist!

Det här inlägget har behövt några veckor på sig att publiceras men nu har jag haft nog med motivation och inspiration för och göra det så här kommer det:

Tog en promenerade idag och ringde min syster. Behövde avreagera mig efter att ha insett hur utnyttjade vi kvinnor blir av så otroligt många män. Jag var så förbannad och sårad. Sådär arg och frustrerad att tårarna nästan kom. Den spontana reaktionen jag fick av min syster var “Det känns ibland som ett jävla straff att vara kvinna”. Vet ni vad? Jag håller med!

Jag är så jävla leds på att hela tiden smeka alla medhårs. Hela tiden på ett fint och invävt sätt säga att jag som kvinna inte är av samma värde som männen. Inte stöta mig med någon och gud förbannat om jag kallar mig feminist, det kan ju trots allt såra någon. Den där någon är alltid en man.

Jag är så jävla trött på er!

Jag har blivit expert på just det där. Jag har börjat förminska mina egna åsikter för att inte kränka någon, rundat av dom lite så att ingen ska ta illa upp för något de faktiskt gjort. Allt måste vara så avvägt som möjligt.

“Karin, säg inte att du är feminist, det är så starkt ord. Kan du inte säga att du vill ha jämställdhet istället?” “Du är feminist har jag hört? Jag förstår inte varför ni feminister måste vara så radikala?”.

Att jag kräver lika lön för lika arbete oavsett kön är inte radikalt. Att jag kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier på mitt jobb är inte radikalt. Att jag kräver att kvinnor inte ska behöva bli våldtagna och utnyttjade av män är inte radikalt. Att jag kräver respekt och ett värde lika som männens är inte radikalt.

Alla de ovanstående punkterna är sunt jävla förnuft och en ren självklarhet. Hur ska jag får er alla att förstå det?

Jag är en stark, stolt feminist. Jag orkar inte en sekund till säga att jag är något mindre än vad jag är, en mildare version av mig själv. Sanningen är att jag aldrig kommer vara det, hur mycket ni än vill.

Tills den dagen då vi kvinnor inte längre blir tafsade på, utnyttjade sexuellt och tills den dagen vi är lika mycket värda kommer jag vara feminist. Tills den dagen får ni kalla mig vad ni vill men jag kommer aldrig någonsin runda av mina åsikter för er skull. Jag har gjort det så många gånger redan och det kommer aldrig hända igen!

Nendaz Freeride och en massa snö

Sen jag kom till Nendaz har jag haft helt fantastiskt dagar. Det började med två dagar av puder och skogsåkning vilket jag njöt av till fullo. En av dagarna åkte vi till ett litet system bara en timmed bilfärd från Nendaz där vi fick ha all snö för oss själva. Eller okej, vi delade den med en snowboardåkare men i övrigt inte en människa. Det är ju rena drömmen för pudertokiga svenskar!

Temperaturen ökade dock rejält ganska snabbt efter snöfallet så två dagar tyckte väderguden var tillräckligt med kallsnö för oss.

Nendaz Freeride som gick av stapeln i fredag och lördags stod inför svåra förhållanden efter ett snöfall på bra många decimeter och sedan grader långt upp på plussidan. Alla bergssidor, oavsett väderstreck, har antingen sprängts ned eller spontansläppt. Det var inte många face tävlingsorganisationen hade och välja på inför fredagens kval.

Vi åkte ett face som ligger direkt under liften, det var skare, uppåkt och hårt. Alla kom ner i mål med blodsmak i munnen och brännande ben efter det åket på inte allt för många fallhöjdsmeter. Det är nog bland de värre åken jag gjort på tävling, fysiskt värsta alltså. Jag var så slut. Med andra ord var det inte bra förhållanden, långt ifrån bra!

Jag kvalade efter det jobbiga åket till final och hade plats 5, Carro Strömberg kvalade in som 3a och jag var så taggad att åka finalen med henne. Mont Gond som finalfacet heter är ett av våra favoriter. Tyvärr blev tävlingen inställd då hela bergssidan släppte när organisationen bombade det dagen efter. Det är sånt man alltid gör inför tävling för att minimera risken för laviner under själva tävlingsåken. Den här gången släppte allt och det fanns inget att åka på, allt var borta.

Så istället för tävling njöt jag av solen och åkte skidor med mina favoritbrudar. Det gick ingen nöd på oss trots att finalen blev inställd med andra ord. Kvalresultatet var dock det som räknades i slutändan så jag blev 5a, Carro 3a och Carl Regnér 1a. Grym dag åter igen för det svenska teamet!!

Internationella kvinnodagen

Jag vaknade upp idag, 8 mars 2017, och inser att världen fortfarande är lika ojämställd som den var innan.

Kvinnor tjänade under år 2016 13 procent mindre än männen i Sverige. Kvinnor plockar i snitt ut 67 procent av den summan männen får i pension. Pensionsskillnaden beror mycket på  att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, tar ut fler föräldradagar och oftare är hemma med vård av barn.

Det är lätt och tänka att de där 13 procenten inte gör något, eller att den där tusenlappen inte är så viktig, att det trots allt inte är så stor skillnad. I långa loppet gör det alltså att de kvinnor som går i pension plockar ut 33 procent mindre i månaden. Det är en fruktansvärt hög siffra, det kan man kalla inkomstklyfta! (Källan hittar du här.)

Jag tycker det är väldigt lätt att visa hur ojämställt det är mellan män och kvinnor genom  den här typen av statistik. Lönen är verkligen en av de grejer som är så tydlig att peka på, vi tjänar mindre av den anledningen att samhället inte tycker vi förtjänar mer. Vi är inte värda mer än så.

Jag har väldigt svårt att hålla mig kort när det kommer till den här frågan men löneskillnaden är som sagt inte allt.

Hur många unga tjejer är rädda när de går hem på kvällen? Hur många blir sexuellt utnyttjade någon gång under livet och hur många kvinnor gifts fortfarande bort? Hur många tvingas sälja sig själv och hur många blir utpressade och misshandlade? Jag blir väldigt känslosam när jag tänker på alla som lever ett liv långt ifrån den frihet jag har. Ett liv strikt kontrollerat av män och maktordningar byggda av dem.

Folk säger att vi i Sverige trots allt har det bra, att vi någonstans ändå borde nöjda oss. Jag håller med, vi kvinnor har det bra i Sverige på många sätt men det gör inte att jag bara nöjer mig. Jag vet att ju mer patriarkatet tillsammans med nuvarande maktordningar kontrollerar kvinnorna i övriga världen, desto närmare kommer den även oss kvinnor här i Sverige. Det landet vi så stort tror på, det landet som alltid kommer förbli “jämställt” och stå längst fram och visa vägen för alla andra. Desto fler medsystrar som förlorar frihet desto större blir splittringen oss emellan och så även styrkan vi har att slå tillbaka.

Är det någonstans jag hittar kraft och styrka till att fortsätta den här kampen så är det från alla de kvinnor som kämpar sig igenom ett liv där de är strikt kontrollerade och instängda. Det finns inga jag är redo att kämpa så mycket för som för dom.

Kan vi inte ta den här Internationella kvinnodagen för och samlas och bygga oss starkare? Hur gör vi för att organisera oss och göra oss starkare? Vart börjar vi?

Jag tror att den enda vägen till jämställdhet är genom organisering, en kvinnokamp som bedrivs av kvinnor och som backas upp av män. Kan inte det här vara en dag för att vi tillsammans börjar jobba för en förändring?

Kom igen världen, nu kör vi!

Jasna Adrenalin, Slovakien

Tävlingen blev av som planerat i Slovakien förra helgen. Jag känner att besvikelsen har vart så stor efter det resultatet att jag har behövt några dagar att återhämta mig, komma tillbaka på banan igen. Som jag skrivit tidigare har jag verkligen jobbat med att behålla en bra skidkänsla i kroppen sedan Japan. Jag kände att jag verkligen lyckades med det inför den här tävlingen och det är jag stolt över. Jag stod på start och kände mig lugn samtidigt som kroppen verkligen visste att den skulle prestera.

Här har vi tävlingsfacet, en av mina favoriter.

Jag gjorde ett bra åk hela vägen ner till botten och jag var så glad att skidåkningen och droppen satt där i ryggmärgen. Jag tror jag började slappna av lite efter mina två första klippor eftersom de var dom jag var mest nervös över och lite orolig för på start. Jag tappade fokus och hade ett knackligt inrun till sista klippan där jag sedan även drar på mig en krasch.

Så mycket besvikelse var det efter den där kraschen och så mycket lärdom att ta vara på.

Jag var så ledsen efter tävlingen, jag var liksom innerligt besviken på mig själv. Mest för att jag verkligen vet att jag kan det här med att åka skidor, jag kan göra det riktigt bra, men jag blir så förbannad när jag är så nära men ändå så långt ifrån. Domarna gav mig dock väldigt bra feedback efter tävlingen vilket gav mig lite tröst mitt i all besvikelse. Det där självförtroendet är en skör tråd förstår ni och den har fått sig några smällar i livet vill jag lova. Det har verkligen kretsat många negativa tankar i hjärnan de senaste dagarna men nu har det äntligen börjat släppa, lagom till nästa tävling som är nu på fredag i Nendaz där jag nu är och laddar upp i fina vänners lag.

Här står jag och försöker hitta en linje i det blåsiga vädret.

Något positivt från denna tävling är att vi hade hela 4st svenskar på pallen (Lotten Rapp 4:a, Carl och Olle regnér 1:a och 2:a och Cody Bramwell 3:a). Grattis till alla er och tack för ännu en magiskt bra tävling tillsammans med er!

Mot Slovakien

Nu har jag äntligen jobbat klart min brutalt långa vecka. När man ändå ska vara ledig i en månad passar man på och jobba lite extra så den där ledigheten känns lite extra skön!

Nu sitter jag på Arlanda och väntar in Lotten. Lotten och jag har inte åkt skidor ihop på jättelänge så det ska bli så roligt och få hänga lite med henne de kommande veckorna. Vi sätter oss på flyget ner till Wien senare i eftermiddag där vi möter upp med Carro under morgondagen och så börjar den lite småjobbiga bilresan över till Slovakien och Jasna. Tredje året som jag åker dit och tävlar och jag hoppas vi har samma tur med vädret som förra året då det sprack upp och vi fick en otroligt fin tävling. Då slutade jag på en 4e plats efter lite strul på toppen så jag tänkte förbättra det några placeringar i år.

Observera att jag har åkt otroligt lite skidor i år, mycket mycket mindre än något annat år. Jag är dessutom inte alls i samma fysiska form som jag brukar då jag har haft väldigt mycket annat och tänka på den här hösten och vintern. Men jag är ju inte den som gräver ner mig för det, jag har kommit på en strategi att hantera det. Jag tänker att om jag mentalt tänker att jag är i toppform och att skidåkningen går bättre än någonsin kommer inte min fysik och de få skiddagarna hindra mig. Skidåkningen har jag ju i mig trots allt, jag vet ju hur man gör så det är egentligen bara skallen som kan ställa till det.

Det ska hur som helst bli fantastiskt och träffa alla igen och få åka skidor. Som jag har längtat sedan Japan!!!

Här var vi i målområdet förra året, alla var glada och nöjda med dagen!